ett tecken

Idag var jag ute på en promenad i solen. En lite parentes, vilket fantastiskt septemberväder! Man kan ju inte annat än att bli lite extra glad när solen skiner på löven som sakta börjar skifta färg. I alla fall. Tänkte på hur man ser och tolkar saker som kommer i ens väg. Beroende på vad man är i för situation och vart man är på väg så väljer man att se lite olika på saker och ting. 

Ok, vi börjar från början. Eller den här dagens början. Jag fick ett mail med rabatt på hotellrum. I 99 fall av 100 så slänger jag alltid sånt. Men eftersom jag dels lider av den obotliga travel itchen och troligtvis också kommer ha lite mer fritid än väntat den kommande hösten så såg jag det helt enkelt som ett tecken på att det kanske var dags att ta en liten tur hemifrån. Väl ute på min promenad (hemifrån, get it?! :p) så fortsatte tankarna flyga runt, precis som dom brukar alltså. En nyasfalterad gångbana kan lätt tolkas som att man är fast om man står stilla för länge. Eller när man hamnar i en återvändsgränd, går man tillbaka samma väg som man kom eller fortsätter man rakt fram över stängsel och andra hinder? För att inte snacka om musiken! Jag går sällan hemifrån utan telefonen och hörlurarna (=musik), idag var inget undantag. Och är man få tänkarhumör så talar musiken till en. Mina vänner musikerna; Sarah Bareilles, Avicci, Linkin Park, Jake Bugg, Young the Giant, ja många var dom som hade väldigt bra saker att säga. Sen var det säker ännu fler som inte sa det jag ville höra, men dom kommer jag inte ihåg. Jag vet bara att jag då och då stannade upp i mitt tänkande och lyssnade på vad som låttexten. Men det är ju så jag fungerar. Olika humör, olika låtar men alla har dom något bra råd att ge just den stunden ;)

Ända sen jag gjorde en helvändning i livet för fyra år sen så tycker jag att jag har blivit lite mindre fyrkantig. Men ibland undrar jag om det inte är så att jag sitter min lilla box och ibland dinglar med benen utanför. Bara en sån sak som att jag gick på "fel" sida vägen hem var lite jobbigt. Fattar du hur många gånger jag tänkte gå över till andra sidan, den jag brukar gå på? Då hade jag ändå gått på utan något som helst mål under den senaste timmen, bara dit fötterna ville. Kände mig lite som Forrest Gump där ett tag! Tänk om man skulle gå ut genom dörren och bara börja gå? Utan mål och utan anledning, bara gå åt det håll man kände för stunden. Hade inte det vart härligt?!

Om vi ska tillbaka till där jag började, det där med att se saker lite mer vinklat än vad man kanske tror. Jag tror att om jag inte hade vart i den situationen jag är just nu så hade nog inte allt som kom i min väg sagt go for it. För det är ju det jag vill, innerst inne. Jag behöver bara en liten knuff, ett tecken på att jag inte är helt galen. 

Puss å kram